Mic Linder

Mic Linder (f. 1988) er finlandsvensk kunstner som bor og arbeider i Gøteborg. Han startet som tenåring med å lage tegneserierfigurer på veggene i sin hjemby Vasa. Deretter har det urbane uttrykket utviklet seg og kunstneren har siden stilt ut i Finland, Sverige, Tsjekkia, Syd-Afrika og Norge og kunsten hans henger på vegger hos samlere rundt hele kloden. Mic Linder kan betegnes som en nyekspresjonistisk maler som lar seg inspirere av alt fra tysk ekspresjonisme, Basquiat og art brut til barnetegninger, collage og dokusåper. Hans verk er ofte store og fargeglade med en rå, upolert penselføring og uforutsigbare møter mellom form og flate.

Att göra bilder är utmanande och kräver min fulla koncentration, och att vara fullt koncentrerad är att vara lycklig.

---

I utstillingen LYS har Mic Linder utviklet sitt utrykk i en pointillistisk retning. Vi ser en kombinasjon av hans Art brut-inspirerte stil og det mer stilrene arkitektoniske uttrykket med klare linjer til Bauhaus. På toppen av det hele har Mic Linder hentet inn grunnprinsippene fra pointillismen, særlig kjent gjennom de franske kunstnerne Signac og Seurat sine impresjonistiske "prikkemalerier". Der Yayoi Kusama lar prikkene være et bærende element i seg selv, var den franske pointillismen en form for purisme. Teorien bak pointillismen er at man kan "lure" øye til å oppfatte flere farger kun ved å sammenstille små prikker av primærfargene (rød, gul, blå) i et visst system. Ved å male en gul og en rød prikk tett ved siden av eller delvis oppå hverandre, uten å blande disse, så vil øyet og hjernen "blande" disse fargene selv som en optisk illusjon og dermed oppfatte fargen oransje. Pointillismen var en retning innenfor modernismen, hvor det var en pågående søken etter maleriets grunnprinsipper og hvor forenkling og reduksjon var sentralt. Nå i en post-postmoderne tid innenfor kunsten er ikke Linders pointillisme en søken etter maleriets bestanddeler, men heller en fascinasjon for dens uttrykk. Og gjerne i kombinasjon med andre uttrykk fra den moderne kunsthistorien som fascinerer, litt på samme måte som man "sampler" ulike strofer eller melodilinjer i musikken. Det er en fengslende eller suggererende opplevelse å betrakte disse prikkemaleriene, ettersom inntrykket endrer seg etter hvilken avstand man har til maleriene. Om man står på lang avstand fremtrer malerienes motiver som relativt tydelige og former og linjer kommer klart frem, men når man kommer nært innpå så "løses" hele motivet opp i små abstrakte partikler. Denne opplevelsen setter tankene i retning av naturvitenskapen og hvordan hele verden er bygget opp av molekyler og atomer i en evig flyktighet, men som for oss oppleves som solid og håndfast. Mic Linders nye malerier er dermed meget pulserende og man kan føle at de nærmest lever. Tenk å ha et "levende" maleri på veggen!

Intervju med Mic Linder om kunsten:

Hvorfor ble du kunstner/hvorfor vil du lage kunst?

Jag ritade som barn och slutade aldrig. Måleriet är en intressant process som leder till oväntade verk och insikter och möten och ställen, och jag är nyfiken på vad som kommer att hända. Det finns ingen tydlig plan, struktur, ingen tydlig karriärsstege, ingen lättfattlig linjär utveckling… vilket gör det spännande. Det är ett äventyr! Jag älskar det, för jag vet inte vad det är. Du vet, det är som då din fru frågar dig ”Henning, varför älskar du mig?” och du vet instinktivt inte vad du ska svara. Men man vet aldrig instinktivt vad man ska svara på en sådan fråga för det är komplicerat, det finns många anledningar  men den sammanlagda summan av de anledningarna är inte KÄRLEK. Det är det du inte vet som är klistret i kärleken, det är det stora tomrummet. Samma med konst, det är det odefinierbara i måleriet som gör att det har ett eget liv. Klistrar man på tillräckligt många etiketter så dödar man både kärleken och konsten. Det är ett äventyr, och det är vackert, och det är värt en åktur.

Hvor henter du inspirasjon fra?

Det har utvecklats till att bli en självgående process på det viset att en målning föder nästa målning. En detalj i en målning blir bärande idé för kompositionen i nästa och så vidare. Det har någon slags riktning men den är inte i första hand medveten utan snarare någon slags spontant dialektisk process.

Ibland läcker den verkliga världen in i måleriet, jag tycker väldigt mycket om brutalistisk arkitektur och ”motorvägsarkitektur” - starka konstruktioner och tydliga linjer och tydliga ytmässiga möten. Jag har även blivit starkt påverkad av min sambo Caroline Eriksson som är konstnär och designer. Hon skapade för några år sedan ett slags "alfabet av former" i ett slags försök att formulera formers implicita underliggande mening,  ett försök till en allmänmänsklig beskrivning av formupplevelse. När upplevs en form som öppen? Som sluten? Som omhändertagande? Som aggressiv? Hennes sätt att tänka kring konst tilltalade mig eftersom min relation till måleri och skulptur alltid vad väldigt fysisk och instinktiv: jag vet på en sekund om jag tycker om någonting eller inte. Det är svårt att tala om allmängiltighet förstås, och vi har vissa saker som skiljer oss åt. Hon avskyr exempelvis trianglar och jag tycker väldigt mycket om dem.

Har du et «budskap/mål» med kunsten din?

Det är en väldigt nordiskt förnuftig fråga, som jag inte tror att det finns något vettigt svar på. Varför sjunger du i duschen? Varför dansar du för dig själv då ingen ser? Vad är det för mening med att skratta åt ett skämt? Varför gråter man då man står vid bergets fot och tittar upp? Vad är målet med någonting? För mig är måleri ett djupt mänskligt uttryckssätt, och jag känner då det går bra och fungerar att jag vandrar på en smal upplyst stig genom mörkret där jag kommunicerar med någonting som är utanför mig själv, någonting som transcenderar tid och rum. 

Hva er god kunst for deg?

Jag vet inte riktigt vad ”god” betyder. God som i moraliskt god? Jag tycker illa om moraliskt poserande konst, konst som sätter sig själv på en piedestal och ska ha någon slags uppläxande och sedelärande funktion. Er nya rektor för Oslos konsthögskola sammanfattar mycket av det som är uppblåst och pompöst i samtidskonsten i ett uttalande:

 ”Den påtroppende rektoren anser kunsthøgskolene som en av få offentlige plattformer hvor en fordypet og kritisk diskusjon om kunst og samfunnet kan foregå. – Det er en posisjon som har blitt langt mer betydningsfull i et medialt og politisk landskap hvor den kritiske offentligheten krymper inn mens populisme, kunnskapsforakt, klimafornektelse, rasisme, sexisme, bi-, homo- og transfobi og motstand mot nyskapende kultur og ytringsfrihet øker.” 

Det är ju en slags fantasi: man målar upp en helt igenom god sida och en karikerad ond sida, utser sig själv till hjälten och vinner per definition. Förutom att det i sak är fel - vi har aldrig haft ett så heterogent medialt landskap med så många olika röster och aktörer som tävlar om ditt intresse, dessutom går trenden alltmer mot debatter, diskussioner och podcasts i långformat. Lyssna på vilken som helst av Sam Harris eller Joe Rogans tretimmars podcasts och fråga dig själv om det finns någon statlig institution, konsthögskola, tevekanal eller radiokanal som har samma bredd och djup på sina offentliga samtal "i dessa tider av kunskapsförakt”!

Förutom att det är i sak fel, så är det antitesen till hur man ska förhålla sig till världen för att bli en hel människa: istället för att utnämna sig själv till Jesus och alla andra till avfällingar som ska uppfostras så måste man axla sitt eget mörker, känna sin egen kapacitet för våld och ondska och idioti och allt vad det kan vara. Och på samma vis konstens kapacitet att testa gränser… vad för slags tiger kommer du att finna i den bur som är uppskissad i uttalandet? En tandlös gammal tiger, alltid på rätt sida i historien! Det vet du precis för gränserna är redan satta och definierade. Det är så outsägligt tråkigt men samtidigt en tacksam måltavla för en kommande generation konstnärer som är uppväxta med internet och allt vad det innebär i form av politiskt inkorrekta bilder, memes och vild diskussion. 

Om man ska prata mer specifikt om måleri så tycker jag väldigt mycket om konstnärer som är direkta, kraftfulla i sin sving och målar med intuitionen närvarande. Och lekfullheten! Och glädje! Och improvisation. Och konstnärer som målar i en ansats, från början till slut i en kraftfull gest. Konstnärer som hela tiden är på gränsen till att misslyckas fatalt. Och konstnärer som bryter upp och förstör sin kompositioner. De bästa konstnärerna är ofta de som förstör mest, bryter ner och tar bort och det mesta. Ju mer förstörd en tavla är, desto bättre.

Hva irriterer deg ved kunstbransjen?

Konstvärlden är en stor och brokig plats där det finns både högt och lågt att irritera sig över. En specifik sak som jag inte tycker om är hur de stora auktionshusen utfärdar prisgarantier för verk av vissa så kallade blue chip-konstnärer. Det låter kanske harmlöst, men det som det i praktiken gör är att det förvandlar konst till värdepapper, bara ännu ett sätt att diversifiera dina kapitalplaceringar. Ett argument jag hört för hela fenomenet är att det ska bidra till att skapa större omsättning av verk av kända konstnärer genom att ta bort en del av den ekonomiska risken för samlare som vill sälja på auktion. Jag förstår bara inte vad det är för nytta i att ett konstverk av en berömd konstnär åker från ett konstlager till ett annat inpackad i en träsarkofag tills den ska säljas nästa gång. 

Jag kommer osökt att tänka på Dr Rey, som fick ett personligt porträtt målat av Van Gogh efter att han behandlat honom. Han tyckte väldigt illa om målningen och använde den till att lappa till sitt dragiga hönshus istället för att hänga den på väggen. Den hamnade senare ute på marknaden igen efter att Dr Rey hade förstått att den kunde betinga ett visst värde, och gjorde på så vis entré som konstverk igen. Jag hoppas att det ska gå på samma vis med alla verk som sitter fast i lagerhus i världen.

Fast å andra sidan så är det ju väldigt kul, ett skämt av kosmiska proportioner: att laga ett hål hönshuset med en Van Gogh eller köpa en Picasso och låsa in den i ett bankvalv där ingen kan se den. Kanske det är bäst som det är ändå.

Kan du fortelle litt om de forskjellige verkene? 

Famous architecture dissolving into dust (117 x 77 cm):

Från början inspirerad av ett torrnålssnitt av en fransman jag glömt namnet på. Torrnålssnittet är en bild av en fång blommor i en vas på ett bord med en mönstrad duk och ljuset faller in från höger. I bilden är det som om ljuset äter upp blommorna, ljuset är så aggressivt att det löser upp allt det rör. Vilket är sant, beroende på vilket tidsperspektiv man anlägger. Det är ju bara att gå ut en sommardag och stå naken framför havet och solen en hel dag utan solkräm för att fysiskt erfara den uppfattningen. Så för mig är bilden av någon slags konstruktion i ett stadium av upplösning. Jag gillar saker som är både stora och små samtidigt och för mig är den enorm och minimal samtidigt.

I am all light (160 x 115 cm):

En av de första prickmålningarna. Jag började väva in prickar som ett slags mönsterbärare och sedan överdrev jag det mer och mer och de senaste målningarna badar fullständigt i prickar.

Lightcatcher (100 x 130 cm):

Samma som I´m all light i princip. Tänker mig den som en slags totempåle som håller världens ljus i sin famn. Jag antar att jag är influerad av idén om konstnärliga objekt som en slags bärare av funktioner, typ som Nkondi-skulpturerna och deras funktion som upprätthållare av överenskommelser genom att de agerar som en slags metafysisk rättsskipare om avtalet brutits. Lightcatcher är på något plan som en Nkondiskulptur på det viset att den är en metafysisk ljusbärare att hänga upp på väggen, skyddar mot demoner - lagrar ditt ljus. 

Moon (61 x 65 cm):

Det är en naturalistisk-realistisk-geometrisk avbildning av månen kl 02:14 på natten då du sitter själv och betraktar tiden och natten.

Shimmer (69 x 49 cm):

I graffitin så finns det en särskild kategori av målningar som kallas för ”throw-ups” och fungerar som en slags gatukonstmotsvarighet till kalligrafi: din linje eller ditt motiv ska reduceras till enklast möjliga linjemålning, gärna utförd i en enda självsäker gest. Sedan har jag täckt denna form i lager på lager med prickar så att man endast uppfattar den som en underliggande vibration.  För mig så är den intressant och rolig för den är så motsägelsefull: kraftfull och macho, snäll och dekorativ. 

Subterra (115 x 135 cm):

Sub - under, Terra - Jorden. Underjorden. En vibrerande geometrisk struktur under ytan.

Walking my shadow (175 x 170 cm):

Det är en anspelning på Jung och hans idé om den mänskliga skuggan som den del av vårt jag som vi inte är medvetna om. Skuggan representerar ditt inre mörker, alla saker du inte vill kännas vid med dig själv, vad de nu än må vara. Att axla detta mörker är att bli en hel människa, och endast då kan man vara en genuint glad människa.

"The themes that hold Mic Linder's body of work together is time and eternity, what it meant, what it means and what it could mean to be human. His form is born intuitively in the moment as he moves freely between an array of different styles. In his work the process of painting manifests the unspeakable truths found outside of language. His art is a form of waking dream, where his mind process something and condense it into a picture or a sculpture, and this artifact could be viewed as a form of wordless insight or representation of an event. His paintings are often large-scale, freely scribbled, calligraphic and graffiti-like, echoing his past as a graffiti writer. As an avid adversary to the ideas of 'authenticity' connected to 'style' Mic Linder paints as though there is no hierarchy between the pictorial worlds and there is no 'self' to be found in the form. In his own words "style becomes something you put between yourself and the world... If you want to be honest you can´t be thinking about being coherent at the same time, you just gotta be present. Because otherwise it´s easy to get trapped in a situation where the form becomes your subject, and that´s all backwards... The "form", or "style" is something that´s supposed to be a channel to the outside, real world, not a dead end."

I try to be silent so I can hear my words and forms and let my hands speak loudly with confidence. Sometimes I want to be isolated and blind to what´s happening outside my studio window, because I´m trying to channel something else than that. Most of the time I have an idea about what I want to paint but as I start painting the picture twists the vision out of my hands and imposes itself on it, as I keep adding my options are getting fewer and fewer and it´s getting increasingly more difficult until the painting is done or I need to destroy it by painting over parts of it and start adding again.

I´ve tried to avoid developing a certain manner of painting, as I´m an adversary to the idea of 'authenticity' connected to 'style' and I try to paint as though there is no hierarchy between the pictorial worlds and there is no 'self' to be found in the form. I think Style becomes something you put between yourself and the world... If you want to be honest you can´t be thinking about being coherent at the same time, you just gotta be present in what is happening in the picture (or sculpture). Let it paint itself. Otherwise it´s easy to get trapped in a situation where the form becomes your subject, and that´s all backwards... The "form", or "style" is something that´s supposed to be a channel to the outside real world, or the inside real world, not a dead end.

In the exhibition  LIGHT we see an excision of his pointillistic series where form, surface and color act as meaningful elements in a rhythmical and architectural display. This series vibrates with a roaring light created through optical color mixing - a layer of red dots above a layer of yellow dots is transformed to a vibrant orange. A painting appearing solid in the distance, turns into small abstract particles when viewed up close.

His figurative background acts as a foundation that informs the direction of the abstractions. By deriving principles of composition and harmonious/disharmonious visual proportions from figuration and translating it to abstract scales Lindes creates a feeling that one is looking at something familiar. This state of ”almost-recognition” makes his work oscillate between the silly and the monumental, between playful and serious, between the physical and the metaphysical. It ́s the painterly equivalent of having something on the tip of one’s tongue and if one were just able to make a little more of an effort... one would find the answer. It’s the known but not quite remembered.